Den senaste veckan har tillbringats på barrikaderna - i arbete för att på olika sätt få frågan väckt om hur vi ska förändra stadens skolors IT-situation och förverkliga visionerna om en lärandesituation där IT är verktyg för utveckling. På flera sätt får nog ansträngningarna betraktas som rätt stora (i nedlagd tid och kraft). Och kanske kan de ge resultat framåt. Utbildningsnämnden kommer att fortsätta diskussionen om hur man ska komma framåt, och den frustration som finns har givits luft och utrymme till exempel i DN.
Det är jag glad för: att (om?) diskussionen nu verkar komma igång, så att vi kan hoppas på konstruktiv och framåtsyftande förändring. Men jag blir väldigt, ja faktiskt VÄLDIGT, fundersam över alla de (och ja, de är många) kommentarer jag fått om "mod". Mod att säga saker med namns nämnande.
Mitt (riktiga) namn förekommer i ganska liten utsträckning i barrikadarbetet. Men det förekommer. Och jag tycker inte att det är särskilt modigt. Kanske har jag missat något, kanske är jag för naiv och ointresserad av spelet i maktens korridorer: för mig är det ganska självklart att man med viljan att förändra och med insikten om att man har pusselbitar som är väsentliga för helheten och förändringen inte bara kan utan faktiskt måste stå med sitt namn också när man framför det som kan kallas kritik. Också när det kommer en journalist. Också när man twittrar med politiker.
Det här skriver jag inte för att slå mig för bröstet och tala om vilken omedveten hjälte jag är. Jag skriver det för att de kommentarer jag får vittnar om ett läge där det finns mer misstro än tilltro - och det är så särdeles misslyckat när man vill utveckla något. OM nu vår möda på barrikaden ska leda nånstans så handlar det om samarbete och tilltro och gemensamt arbete. När meddelarfriheten ifrågasätts - och det kan jag säga att det GÖR den - är det något som är toksnett. För var och en som undrar: jag är inte ute efter att hitta vem som gjort mest fel. Jag är ute efter att tillsammans med andra hitta vägar framåt.
Av allt som hänt i veckan det ändå det en av mina elever berättade för mig igår som nu gör mig allra gladast. Vi hade haft boksamtal i en klass om MAUS, denna fantastiska seriebok, och ventilerat berättelser och metaberättelser, symboler och förhållningssätt, text och bild i en dryg timme - det var aktivt och ljudligt och intressant. Tyckte jag. Efter lektionen skulle vi fixa något, eleven och jag, och på väg från klassrummet sa hon "Jag skulle förresten hälsa från min mamma. Vi tittade på din bokgenomgång tillsammans, för hon snodde min bok och jag hittade den inte på en vecka för att den låg på hennes nattygsbord -och sen ville hon prata med mig om den för hon tyckte den var så bra, och då såg vi först på din genomgång tillsammans. Och det tyckte hon var kanon. Hon ville bara hälsa det."
Jag tänker att det är ytterligare en effekt av the flipped classroom - att det vi gör i klassrummet (dvs det jag tidigare gjorde i klassrummet, det vi ägnar oss åt i undervisningen kanske man snarare ska uttrycka det som) faktiskt också kan bli tydligare för föräldrar. Det är det här vi gör. Det är de här frågorna vi arbetar med. Det är det här materialet vi undersöker. Välkomna med i samtalet.
Bra grej. Jag fortsätter flippa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar