Skämskudde

I går hade jag två datorvagnar fyra lektioner i rad, i fyra olika klassrum på tre olika våningsplan. Det var apjobbigt att dra omkring dem (det är stora, tunga, svårstyrda, otympliga vagnar som man måste lyfta i ryggskändande läge över varje tröskel som min 100-åriga skolbyggnad behagar erbjuda så ofta det är möjligt).

I dag hade jag två datorvagnar tre lektioner i rad, i tre olika klassrum på två olika våningsplan (fast en av vagnarna kom från ett tredje). Kortare raster i dag, men hjälp av elever att köra vid ett tillfälle - så jag hann.

Men.

Sen hade jag en "extralektion", för elever som varit sjuka när de skulle ha redovisat muntligt. Praktiskt nog slutar klassen efter min lektion och klassrummet är ledigt. Så jag kan stanna ibland. Och det gjorde jag då idag. Utan att köra tillbaka vagnarna först.

Varpå en kollega, som bokat en vagn, blev utan - för inte hittade han mig - och med all rätt rosenrasande blixtförbannad. När större delen av hans lektion gått var min extrasession slut, och jag drullade tillbaka med vagnarna... och mötte hans helt befogade frustration.

Det är klart att jag skäms - med så vansinnigt begränsade resurser är jag ju en skurk bara genom att ha bokat upp vagnarna för mina lektioner under resten av terminen. (Jo, jag avbokar när jag vet att vi inte ska använda dem, vid boksamtal utan skrivande eller så). Och att inte ställa tillbaka vagnen i det arbetsrum där den står när den inte används, det är helt oförsvarligt. Men det är också helt sjukt att vi har det så här i den kommunala skola som ska bli "i världsklass". Att man måste slåss om datorerna.

Man kan ju säga att det finns en förmildrande omständighet i det hela, för min del. Min kollega hade ändå inte kunnat använda datorerna, eftersom mina elever tömt batterierna på de 45 minuter de jobbat med dem - och då behövs det en  timme för att ladda igen... Om det nu ska vara en förmildrande omständighet att datorerna är så kassa.