fredag 7 september 2012

Att läsa elevbloggar

I min etta har bloggandet ännu inte blivit rotfäst, men det kommer så sakta igång trots allt. Bloggrullen växer, och fler och fler har börjat skriva sina inlägg. Och återigen är jag väldigt glad över den möjlighet som bloggverktyget är för att se språk och tanke hos eleverna.
 
Denna veckas bloggpost ska handla om ett boksamtal vi hade i klassen i tisdags. Det är kanske en fjärdedel av klassen som redan har skrivit (deadline är på måndag), och jag funderar över hur mycket de friserar sina beskrivningar. För det de skriver är ju precis sådant jag skulle hoppas att de skulle skriva? Ta det här inlägget till exempel:

"Vi kom överrens om att personen som skrev den måste ha varit hög eller nåt. För det första hängde ingenting ihop, största delen av boken tycktes bara bestå av lösryckta händelser, händelser som inte utgjorde det minsta uns av logik. T.ex. så sprang det runt formskiftande hundar överallt och helt plötsligt strömmade en massa "mörkt" och vatten in i huset, ehm, VA?. För det andra, om det fanns nån slags undangömd logik, hur skulle då ett barn kunna fatta den om inte ens vi, förstaårselever på gymnasiet med ovanligt höga betyg, förstod innebörden i sagan.
   Vi analyserade sedan berättelsen tillsammans i klassen och då fick vi otroligt nog fram riktigt många olika budskap, mönster och skildringar. En teori var t.ex. att det handlade om uppväxten från barn till ung vuxen. Då när man väl började förstå handlingen, blev berättelsen mycket bättre, roligare att läsa och framför allt relaterbar. Tänk vad lite innebörd kan göra för en tom text. ;p"

Det är flera som skriver liknande saker. Nästan alla lyfter fram detta med att det är tråkigt att känna sig dum. "Första gången jag hade läst boken uppfattade jag den som svåruppfattad, udda, konstig och nästan lite obehaglig. känslan av obehag kom just från att jag inte riktigt förstod, varken bokens handling eller mening." Och flera beskriver lättnaden när man börjar förstå: "När vi började prata om boken förtstod jag mer, vad dom korta meningarna ville säga och hur mycket bilderna och texten hörde ihop. Det kändes roligt att förstå, eftersom jag var som ett frågetecken innan."

Det är möjligt att eleverna friserar sina beskrivningar, för det är klart att de fattar att jag vill att man ska ha förstått mer av boken när man pratat om den än man gjorde innan, annars är ju bokpratet meningslöst. De känner mig inte tillräckligt väl än för att veta att man gott och väl kan ha avvikande åsikter och tycka helt på tvärs utan att det i sig är en fara för dåligt betyg (att det kanske ibland tvärtom ger grund för ett högre...). Men alldeles oavsett detta är det en stor tillgång för mig som svensklärare att höra mer av deras egna röster i korta texter som är lätta att komma åt och lätta att läsa. Jag ser vilka som redan har ett eget språk och en egen ton som de vågar lita på när de skriver. Jag ser vilka som ännu inte känner sig säkra nog att försöka vidga sin språkliga fatabur. Jag lär känna mina elever lite bättre - med mycket mindre tidsinsats än många andra sätt jag försökt.

Och NÅGOT mått av verklighet ligger det nog ändå i deras beskrivningar av att boksamtalet gav en insikt både i att boken hade mer att ge än många först trodde, och att det var samtalet med andra som öppnade till den insikten.

Glad fröken tar helg och vila.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar