onsdag 12 september 2012

Utanför komfortzonen

Jag har fattat ett beslut - jag ska försöka använda Google Drive som plattform för arbetet med mina elever. De juridiska omständigheterna som tidigare hindrat mig är så vitt jag förstått nu ordnade på nytt sätt, och jag kan alltså sätta igång.

Och då känner jag mig plötsligt väldigt obekväm och skraj. Det är så mycket jag inte kan ju! Det är nya verktyg, nya vägar - och jag frågar mig om jag verkligen kan sätta igång med något tillsammans med elever utan att kunna hela paketet själv först: Det känns skakigt och svajjigt och obekvämt.

För en som gärna vill dela med sig till andra av sina goda IT-erfarenheter och visa att man kan använda nya ("nya") verktyg är detta en MYCKET nyttig påminnelse om hur jobbigt det faktiskt är att ge sig ut på okänd mark. Det ÄR jättejobbigt. Och alla mina kollegor som ser vad mina elever och jag gör, som säger att "Jo, det verkar ju himla bra, men jag känner ändå att det är så... svårt...": Å vad rätt ni har! Det är svårt när man börjar. Och de IT-entusiaster som glömmer det har tappat något viktigt. Jag gör det själv alltför ofta.

Så nu peppar jag mig själv och alla andra och säger:

1. Det måste finnas något som verkar väldigt mycket värt att vinna för att osäkerheten ska övervinnas. Därför är kollegor som på ett tydligt sätt beskriver vad som är vinsterna, och hur man ska gå till väga avgörande för att andra (t.ex. jag) ska våga följa efter.

2. De som kan måste vilja dela med sig på ett vänligt och prestigelöst sätt till dem som inte kan. Jag är så glad att jag har många twitter-vänner som både bidrar med "så här kan man göra" och "det här är vinsten" när det gäller Google Doc. Utan att jag känner mig korkad (för det är jag inte, även om jag är total nybörjare. Men jag KÄNNER mig korkad. Det gör man lätt som nybörjare.), utan att det blir en kapplöpning eller tävling om att vara "bäst".

3. Det är OK att misslyckas. Också för en lärare. Också i undervisningen. Särskilt när man prövar något nytt.

4. Att lära sig nya saker och utvecklas tar tid, kräver ansträngning - och är i grunden roligt.

Under min förskräckelse (och ja, jag överdriver inte när jag säger att jag mår lite illa av nervositet - över att inte känna mig lika säker och ruttad som jag "annars" gör i min lärarroll) finns en förväntan om att saker ska bli bättre. För mig, och för mina elever. På darriga ben går jag vidare. Och jag känner mig JÄTTEMODIG och tycker att ALLA som prövar något nytt har rätt att göra det. Det är OK att inte kunna, men att vilja lära sig. Det gäller för mina elever. Det gäller för mig. Låt oss vara bra på att stötta varann, allihop, i det.

Och sen att utvärdera förstås. Men först måste man skaffa sig något att utvärdera...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar