Välsignade smartphones, del 2: Med Dante i helvetet

Läste alla svensklärares favortscen ur Dantes Inferno med elever: den andra kretsen där arma kärlekspar som på olika sätt drabbats av passionen och hängivit sig åt den nu slungas runt i kastbyar och stormvindar. Eleverna dras med i beskrivningarna av vinden, sjön, de hårda klipporna. Och alla bilder av fåglar som far i skyn, starflockarnas svarta skuggor i tusental och tranornas kvidande läten...

Fast ingen av mina elever hade hört en trana. Man får ju säga att Dantes bild faller lite platt där. Ända till... någons smartphone vidarebefordrar den säregna sången... Plötsligt biter bilden igen, när orden får ljud.

Nästa gång jag läser Dante ska ALLA elever ha smartphones redo, och så möter vi helvetets plågor i ord och ljud.

(varför det är svensklärares favoritkrets, just den andra? Naturligtvis för att Dante visar hur farlig litteraturen är... vad är det som får det Paolo och Francesca att kasta in handduken för kärlekens sötma? EN BOK, såklart!! "Sedan läste vi ej mer den dagen..." Böcker är livsfarligt. I alla fall om man ska tro literaturen...)

Välsignade smartphones!

Mina elever har fantastiska tillgångar i fickan - många i alla fall. Smartphones. Jag har ingen själv, men inser att det finns massor av sätt att berika undervisningen med hjälp av smartphones (SÄRSKILT för oss som lever utan datorer i undervisningen generellt). Här ett exempel på hur en lektion i religionskunskap blev ruskigt bra (om man nu får säga så om en egen lektion? Jag tar risken) med hjälp av just smartphones.

Utgångspunkt: religionskunskap A, judendomen, en lektion om historiens betydelse för judiskt liv och kopplingen till judiska högtider.

Upplägg: eleverna får en lista (från länsstyrelsen, material som gjorts så att man ska låta bli att lägga möten/sammankomster när det är judisk helg. Leder till liten diskussion inledningsvis om det mångkulturella samhället och vad som syns och inte syns i vardagen där. Röda dagar tex. Vem färglägger?) med judiska högtider år 2012. Indelning av eleverna i grupper om ca två/tre - koll att det finns en smartphone i varje grupp, och en fotocollageapp på sagda smartphone (finns många gratisvarianter). Varje grupp får i uppgift att på 20 min läsa in sig om en högtid, samla ihop fyra bilder som uttrycker innehåll och "känsla" i högtiden, och lägga upp i gemensam fb-grupp. På tavlan i klassrummet en "tom" tidsaxel, där högtider som kopplas till historisk händelse ska läggas in på ungefärligt rätt ställe (och en ruta för högtider som inte kan kopplas till historisk händelse).

Direkt: stort engagemang i klassen. Fullt ös på infosök och bildletande. 20 minuter går fort.

Sedan: intressant på tavlan - hur ser där ut? Vilka av de judiska helgdagarna är religiösa? Nästan alla. Koppling till historisk händelse? Nästan alla? Vad betyder det? Samtal om hur Gud uppenbarar sig enl judendomen.

Därefter: titta på bildcollage. Varje grupp redovisar kort. Roligt! Vackert! Oväntat! Väcker mer nyfikenhet.

Dilemma jag inte löst: att fbgruppen är öppen, och att eleverna INTE har letat bara bland upphovsrättsligt fria bilder. I klassrummet går det bra, vi kan visa bilder där för varandra - men inte när vi lägger ut. Därför måste collagen bort från fbgruppen efter lektionen. Det vill inte eleverna. Jag ska klura på det där...

Men kontentan är: vi fick en MYCKET roligare, mer intensiv och mer diskuterande lektion (gruppernas diskussioner om vilka bilder som skulle väljas och varför - guld!) med smartphones än utan.Man ska inte förbjuda mobiler i skolan. Man ska använda dem smart. Smartphones.

Bra om "multitasking"

Alastair Creelman skriver i sin blogg The corridor of uncertainty (ligger i bloggrullen) om "multitasking", föreläsningar och studenter som facebookar istället för att följa lärarens framställning. Läsvärt som alltid, och bäring för ett tydligt fokus på klassrumssituationen. Vad är det vi vill ska hända där - och hur orkesterar man för att det då ska ske?

Och den uppmärksamme noterar: Mrs Tigerteach ägnade måndagsmorgonen åt att läsa bloggar. Så sant. Starta veckan med fortbildning, det är en god princip. Nu elevtexter och Jing.

Att tro sig om att inte kunna

Många elever kommer till mig och säger, liksom i förtroende, "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva". Eller "Du vet, Katarina, jag kan liksom inte skriva en saklig text. Jag kan bara berätta.". Eller "Du vet, Katarina, jag kan inte läsa böcker och prata om dem. Det går bara inte".

Ibland har de lite rätt. De saknar ett "än" i sitt uttalande. Och de kan bli bättre. Men oftast har de alldeles fel. De kan mycket mer än de tror, och ofta minst lika bra som de andra i gruppen - som tror att de kan. Hur kommer man åt det där?

Ed Yong skriver i sin blogg "Not exactly rocket science" om en undersökning som gjorts på universitetet i Colorado, där 15 minuters skrivande bidragit på ett helt förvånansvärt sätt till att förändra könsskillnader i studieprestationer vad gäller en grundläggande kurs i fysik. Det låter - märkligt. Mumbo jumbo. Men, OM skrivandet har den betydelse Akira Miyake och hans kollegor hävdar, då finns inget att vänta på.

Miyake och hans kollegor på kursen lät studenterna vid två inledande tillfällen ägna 15 minuter åt att skriva om två av de saker som betyder mest för dem; karriär, kreativitet, humor, familj, natur...  Det är det hele. Det vill säga, det är det naturligtvis inte alls; det finns en massa saker som handlar om studiemotiverade unga människor med ambitioner och engagemang och (antar jag) god undervisning etc etc därtill. Men det som FÖRÄNDRADE utfallet vad gäller kvinnors och mäns studieresultat handlade, enligt Yongs beskrivning av Miyake, om ett affirmerande skrivande. "The exercise is designed to affirm a person’s values, boosting their sense of self-worth and integrity, and reinforcing their belief in themselves. For people who suffer from negative stereotypes, this can make all the difference between success and failure." I blogginlägget finns länk till artikeln i Science.

Metoden hade tidigare använts, med framgång, för att förändra obalansen i resultat för svarta studenter jämfört med vita studenter på amerikanska studenter på -60talet. Inget nytt under solen.

Kanske är metoden bara användbar när det gäller kvinnor och män i fysik, eller när det gäller svarta och vita på amerikanska universitet. Men bara tanken på att den skulle kunna ha betydelse för de elever som bär med sig en känsla av att de är förutbestämda att inte kunna, oavsett ämne, kön eller hudfärg...


Varför skriver jag om detta som svensklärare på en blogg som främst handlar om IKT? Därför att ingenting handlar främst om IKT. ALLT handlar om hur lärande och kunskapsutveckling: hinder, möjligheter, utmaningar, hjälpare och stjälpare.