fredag 24 februari 2012

Borde bedöma skriftliga examinationer

men jag läser om the flipped classroom istället. Här till exempel: The Net in Higher Education, blogg som Lars Erik Jonsson står för. Och här, utmärkt summering om varför och hur från net.educause.edu.

Invändningar mot the flipped classroom - och vad jag tänker

Jag har under mina första trevande steg på det flippade klassrummets väg mött ganska många rynkade ögonbryn. Det är bra, för allt behöver prövas och diskuteras - inte minst sådant som man själv tycker är kalasbra. Det är svårt att se bjälken i sitt eget öga... Och jag kan verkligen inte säga att jag har så vidare lång erfarenhet av detta, något jag delar med de andra flipparna jag känner till (om någon i cyberrymden som tilläventyrs läser detta HAR jobbat länge med konceptet: hör av dig! Jag vill veta och diskutera!), och alltså är det möjligt att en hel del av invändningarna HAR fog för sig i det långa loppet. Här är en liten lista, och mitt sätt att tänka kring dem.

1. Man kan lika gärna låta eleverna läsa i läroboken som att ge dem en hemföreläsning att titta på.
Sant - om läroboken tar upp just det som jag vill att de ska förstå för det vidare arbetet. Men hur ofta är det så? Skälet till att jag hade genomgångar i klassrummet är att det finns sammanhang, samband, strukturer som inte finns på annat sätt - eller som bara finns på annat sätt, det vill säga inte riktigt på det sätt som jag tror att just de här eleverna i det här sammanhanget behöver. Läroboken får varken större eller mindre betydelse i mitt sätt att använda hemföreläsningarna än de hade med hur jag jobbade tidigare.

2. Att eleverna tittar på hemföreläsningarna har mest med nyhetens behag att göra.
Det tror jag att det ligger mycket i. Jag tror att det är därför de börjar titta. Frågan är om de fortsätter? Det kan jag ju inte veta, med min ringa erfarenhet. Därför är det intressant med dem som har arbetat länge med konceptet (och sådana finns det ju i USA t.ex. men jag efterlyser som sagt svenska erfarenheter).  Det VERKAR som om elever fortsätter att titta på hemföreläsningar, genomgångar. Varför? Den positiva elevrespons jag har fått har handlat om flera olika saker, men en av dem är möjligheten att välja själv var och när man tar del av en föreläsning eller genomgång. Det är otvetydigt något som skiljer hemföreläsningarna från klassrumsgenomgångarna. Det schemalagda klassrumslivet kommer vi inte i från - i alla fall inte som min skolverklighet ser ut (men jag hade å andra sidan för fem år sedan inte en tanke på hur ett flippat klassrum kunde se ut). Vissa saker MÅSTE vi göra på bestämd tid och plats, nämligen för att det är då vi träffas tillsammans. Men föreläsningar tillhör inte den kategorin, visar det sig.

3. Inget blir vare sig lättare eller roligare för att det ligger på youtube - det är bara något eleverna tror.
Jag möter en attityd till youtube som jag på ett sätt förstår - hur mycket lättviktig underhållning finns det inte där? - men som också  är helt obegriplig. Youtube är en kanal. Mina elever fattar att det inte blir vare sig lättare eller roligare med litteraturhistoria för att genomgången ligger på youtube. Inte i sig. I alla fall inte roligare. Men lättare kan man faktiskt diskutera om det inte blir i någon mening i alla fall. För det första blir det man lägger ut lättare tillgängligt, eftersom föreläsningen inte är bestämd i tid och rum till ett ställe och en tid, utan kan ses på användarvillkorade tider och platser. För det andra blir det lättare i den meningen att ett svårt ställe, en svår tanke, en svår uträkning kan repeteras. Hur många gånger som helst. Tills jag i bästa fall fattar. MEN, och det är ett viktigt men, saker och sammanhang är i någon mening så svåra som de är, också på youtube. Det är knepigt att lära sig derrivera (minns jag, dimmigt). Youtube gör inte i sig förståelsen enklare. Och om jag till syvende och sisdt verkligen inte förstår det sätt min lärare förklarar på - då hjälper det ju inte att repetera 100 gånger. Jag behöver ett annat sätt att förklara. Derrivatan, retorikens grunder, den buddhistiska jaguppfattningen... eller vad det nu är. Så youtubeföreläsningar är ingen quickfix till förståelse, och hjälper inte bättre när man inte fattar vad ens lärare säger.

4. The flipped classroom passar bäst för matematik och fysik.
Jag kan verkligen se att det finns mycket i matematik och fysik som passar utmärkt för the flipped classroom. Kolla in Danel Barkers hemsida och bli inspirerad! Men jag blir precis lika övertygad om möjligheterna i språk när jag tittar på @Svenjargens inspelade grammatikgenomgångar i Tyska 3. Och själv arbetar jag i svenska och religion och har hittills haft bättre textarbete på lektionerna är nånsin (Sv B: Goethe, Shelley, Geijer, Joyce, Proust, Kafka). Vad som flippas eller ej handlar, tror jag, inte om vilket ämne man undervisar i, utan vad det är man gör, just då. Alla ämnen har genomgångar som fungerar bra (kanske bäst? det är det jag försöker undersöka i alla fall) som hemarbete. Alla ämnen innehåller arbete som måste genomföras tillsammans med flera i klassrummet. Alla ämnen har moment som förutsätter och gynnas av dialog. Alla ämnen innehåller moment som förutsätter och gynnas av enskilt arbete.Flippen handlar inte om vilket ämne man undervisar i, utan om vad man gör just då, i ett ämne.

5. Det är töntigt med engelska begrepp i svensk verklighet
Nåja, med en prinsessa som heter Estelle kanske just det traditionellt "svenska" inte  behöver vara så framskjutet? Men jag håller med, det finns något som underminerar självkänslan i att inte ha ett svenskt begrepp. Och flippat kan ju betyda rätt många saker. Vem vill verka flippad? Oseriös? Och låta som om man gått på nån ny trend som kommer att vara glömd om ett halvår?
Så länge vi inte har något bättre begrepp använder jag flippad. Och jag är tillräckligt barnslig (och oseriös?) för att tycka att det finns en självironisk touch som inte passar så dåligt i att kalla det hela för att "flippa sitt klassrum".

6. Det tar alldeles för mycket tid
Seriöst, det TAR mycket tid. Jag har lagt ner massor med timmar på att förstå hur jag ska använda program, lägga upp på youtube etc. Nu ÄR jag en 50+individ, och vi brukar ju räknas som ITnoobies, så för en yngre generation går det kanske fortare. Men det är väl som med PRECIS allting annat: det tar tid att lära sig något. Det tar tid för våra elever, det tar tid för oss. Och här tror jag att det behövs insikt och intresse från skolledningar (och i sin tur insikt och intresse från förvaltningar och politiker) för att avsätta tid=pengar för detta utvecklingsarbete. Såg på twitter att man någonstans, Nacka?, hade utvecklingstjänster på skola, och uppfattade det som att just sådant som att driva och visa hur man jobbar med flippade klassrum kan vara ett sånt utvecklingsarbete. Tid är alltid en knäckfråga i skolans värld. Jag har ingen lösning.

Invändningarna hittills kommer från kollegor i skrået. Jag väntar på elevinvändningarna. Får se vilka de blir?

torsdag 23 februari 2012

Saker som jag lämnar i skolbyggnaden när jag går på lov

1. Besvikelsen över att uppdateringarna som sker av det stora sammanhanget också raderar alla mina bokmärken i Explorer. Alla. En gång i månaden. Senast i dag.
2. Ilskan över att vi betalar 700 000:- för elevkonton som inte en unge använder - och som ofta inte ens fungerar.
3. Mattheten över att vi inte får bestämma själva om till exempel elevkonton, så att de 700 000:- inte går att spara in på. När vi ska spara 3 miljoner skulle det vara bra att börja med att genast stryka just den där kostnaden. Men icke. (Jag har en del andra rätt tydliga och väldigt effektiva besparingsförslag också, som inte skulle förändra kvalitén särskilt mycket. Men som sagt, IT-kostnader till Volvo får kan inte diskuteras.)
4. Hungern som river i magen när man inte hinner äta lunch eftersom de 35 minuter som ska användas till lunch går till att släpa datorvagnar genom korridorer och i hissar. En vagn på våning ett och en på våning två ska först till våning tre, sen ner till ett annat klassrum på våning två. (Däremellan till ett annat klassrum på trean). Och så till slut till respektive förvaringsplatser på våning ett och två.
5. Uppgivenheten.
6. Platsbanksprenumerationen.
7. Lösenordet till F--

Kvar i plugget. Men jag drar iväg.

Saker jag tar med mig när jag går på sportlov

1. Glädjen över den kreativitet och digitala skicklighet mina ettor visat i sina naturvetarpresentationer.
2. Värmen i det precisa och helt sanningsenliga beröm de ger varandra i kamratresponsen på just dessa presentationer.
3. Förvåningen över hur de i kamratresponsen hänvisar till de olika hemföreläsningarna jag lagt ut, och hur de använt dem. Det funkar ju bättre än jag trodde (och jag trodde att det skulle funka ganska bra - annars hade jag inte börjat flippa...)!
4. Förtjusningen med vilken tvåorna deltar i gags om litteratur och läsning i den gemensamma fb-gruppen för lärare och elever i klassen. Jag skriver info - de svarar snabbt med glada och underfundigt ironiska kommentarer.
5. Frågan om vi inte borde ha en gemensam youtubekanal för klassens filmer och presentationer.

tisdag 21 februari 2012

Så förfärligt orättvist

Jag tycker att det är så FÖRFÄRLIGT orättvist att mina elever inte kommer att få skriva på dator när de gör sina nationella prov i svenska. Att deras handskrivna texter ska jämföras med och bedömas efter samma mall som elever som kan använda ett ordbehandlingsprogram är helt absurt. Och det handlar INTE om stavning eller meningsbyggnadshjälp i första hand, utan om möjligheten att få överblick över texten, att kunna göra strukturförändringar snabbt och att kunna pröva olika dispositionsmodeller med befintlig text - utan att det tar timmar av omskrivningstid.

En som säger att datorn inte skapar bättre text är Torgny Lindgren. Han skriver för hand, har jag läst, och han ändrar knappt ett ord när han väl har skrivit. Nu råkar det vara så att Torgny Lindgren sannolikt är så nära Gud man kommer när det gäller skrivande. Så det som gäller för honom gäller nog inte för de flesta av oss. Och det gäller inte för mina elever. Tekniken är för de flesta vanliga dödliga en kvalitetshöjare - ibland till och med av rang. 

Ofta är det opraktiskt med icketillgång på datorer i skolan. Många gånger är det kvalitetssänkande och motivationshämmande. Vid nationella prov är det dessutom rent och skärt orättvist.

Det tycker jag är skamligt.

måndag 20 februari 2012

Screenr

För den som vill lägga upp skärmbilder med röst, max fem minuter, gratis, lättanvänt och välfungerande: låt mig presentera Screenr.

Nu kan jag också lägga en PP med berättarröst på youtube - vilket betyder att jag har samma kanal för både föreläsningar och PP. Det är jag nöjd med. Och youtube har hittills verkligen fungerat bra, i den meningen att eleverna faktiskt går dit och klickar fram rullen. Jag får ju nån slags uppfattning om ungefär hur många som sett den - jag vet i alla fall hur många gånger den körts. Min känsla är att Fronter inte klår youtube vad gäller lätt-tillgänglighet. Men det är förstås svårt att säga med säkerhet. Hur som helst kan jag se på statistiken att det är många som inte är på Fronter så ofta som de borde, och att filmerna (hittills) rullat bra.

Max fem minuters presentation dock. Det är KORT tid för en människa med svada. Det är säkert MYCKET bra. Men det kommer att nog också att betyda att det blir flera presentationer på samma tema ibland - även om jag sagt mig själv att längre än 15 min ska ingen föreläsning/presentation bli. Inte när jag talar oemotsagd (i klassrummet vid en genomgång kommer ju spontana stickspår och frågor och extramaterial ständigt in... ).

Undrar om jag ska börja dela ut betyg på program jag testar? Eftersom pingvinerna är upptagna för läsningen får det bli tigrar. Alltså:

Screenr får fem tigrar (av fem möjliga). Bra början!

75 minuter Geijer

- det tror man knappt är sant. Men min N3:a och jag hade 75 minuters INTENSIV diskussion om form och innehåll i Odalbonden och Vikingen - diskuterade versfötter, svenskhet, historieförfalskning, genusperspektiv, nationalism, exotism... BARA textarbete i klassrummet. För genomgången hade de redan fått, via youtube.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag igår kväll kände mig högst tveksam till lektionsutfallet, dels för att klippet på youtube bara rullat ungefär för en tredjedels klass, dels för att jag funderade på om vi verkligen skulle vilja ägna Geijer så mycket tid. Men i förmiddags hade klippet rullat en bra bit över elevantalet. Och när man verkligen JOBBAR med närläsning av text då tar det tid. Och man kommer långt.

Fortfarande ingen riktigt lysande lösning på hur jag får presentationer med berättarröst som funkar att lägga upp på youtube. Märker att allt som ligger på youtube ses - och ungefär hälften av det som ligger på Fronter... Det är läge att dra slutsatser där tänker jag.

fredag 17 februari 2012

Ljus i tunneln

Glittrande sol över snö som ännu är vit. Vackert. Ljust. Och därtill visst ljus över detta med PP med berättarröst.

Gårdagens ökenupplevelse av att inte kunna ladda upp bildspel med voiceover på min Google site, och inte få informationen att se vettig och rimligt överblickbar ut på Fronter har i dag av räddande kollegor resulterat i en trial på Byte Scout som ska kunna konvertera PP till videofiler. Vilket jag behöver kunna göra för att lägga upp bildspelen på youtube - vilket är ett smart sätt att få in dem på min Google site... (alla Macanvändare säger: Quicktime, iMovie och vad är problemet? Att jag inte ÄR Macanvändare - det är problemet. Att Stockholms stad inte är det.).

Jag har som sagt en 30 dagars trial, men jag undersöker om man kan få tillgång till programmet gratis (viket verkade möjligt om man skulle använda det för open source. Vilket jag ju ska).

Mitt första test visade a) att det gick snabbt och lätt att få en 10 min PP att bli video men att b) ljudkvalitén var väldigt risig. Vilket de varnar för på Byte Scout... Nå, jag ska försöka se vad man kan göra åt saken. Och så ska jag undersöka om jag inte kan få tag på en Mac...

torsdag 16 februari 2012

Motlut

Suck.

Två hemföreläsningar i filmkunskap har jag gjort idag - och jag tänkte att det här inlägget skulle handla om "före eller efter", som jag diskuterade med mina elever i går. Före eller efter arbetslektionen - genomgången? Det är lite olika det, hur vi tänkte i klassrummet...

Men det orkar jag inte tänka på. Nu orkar jag knappt tänka på att Fronter ballat ur så att det inte går att skriva i planeringsarket jag har på min startsida, och att Google sites inte stödjer PP med berättarröst: man får upp ett halvmaschigt bildspel utan berättarröst och utan animeringar. Vilket blir oläsligt och ointressant.

Och den här lärprocessen det är att förstå vad man kan och inte kan göra, den känns just nu bara motig. BARA motig. Det är enkelt och rätt funktionellt med PP med berättarröst. Men jag antar att jag borde lära mig nån annan slags slideshow istället... för att kunna använda min Google-site. Åh vad jag INTE orkar det just nu.

Idag: flip-flop 0-1

onsdag 15 februari 2012

"Får jag kolla med telefonen?"

Suck. Är inte det världens tråkigaste fråga att få - att det ska behövas att be om tillstånd för att kolla något på webben som vi undrar över i klassrummet? Och även om jag säger "Såklart, kan du göra det - å vad bra!", och vi sedan får tag på att den bok som en kille i klassen refererat till (när vi talat om slang och nya ord och Birgitta Stenberg som "hittade på" knark om narkotika) heter Apelsinmannen och inget annat, bär jag med mig frågan med ett litet gnag i magen efter lektionen.

1.  Vi för en ständig kamp, eleverna och jag, tillsammans, mot mobiliseringen. Mot mobilen som distraktion och fokusflirtare, mot mobilen som riskerar att vrida intresset från det som händer i klassrummet - människor som tänker, jobbar, växer - till helt andra saker. Och vi är (oftast) överens om att mobilen faktiskt ska BORT från handen, bänken, tanken, under de 75 minuter vi har tillsammans. "Det är bra att du säger till, för jag kan liksom inte låta bli om jag inte lägger bort den" är en rätt vanlig elevkommentar. Jag antar att jag skulle ha samma "problem" med en 1till1-lösning, till exempel med de där iPaddorna som flög mig och mina elever förbi: det är svårt att konkurrera med nätets alla möjligheter på en lektion om -lekter. Det är verkligen inte så lätt att hålla balans mellan fokus och vidvinkel i klassrumsvardagen.

2. Men SJÄLVKLART vill jag att vi snabbt ska få koll på grejer vi undrar över och inte kan lösa genast i rummet, till exempel genom att googla Stenbergs författarskap (håll med om att det är rätt oväntat att en 16årig kille har läst Apelsinmannen? Och recenserat den och skickat recensionen till Stenberg?). Och då är ju telefonen (när vi nu inte har några datorer eller så) guld värd. Och det gör mig ledsen att mina elever frågar "Får jag ta reda på...?" - att klassrummet inte för dem är en självklar plats där man just tar reda på, på alla sätt. Också med mobilen. När man kan.

3. Och så är jag ledsen över att det bara är ungefär en tredjedel av eleverna i den där klassen som kan söka via telefonen. Alla har inte smartphones (inte jag heller. Men jag har ju alltid min dator med mig på lektionen å andra sidan).

Allvarligt talat

varför är det så hopsnört och stenseriöst i mycket av svenskt gymnasiematerial? Varför är det inte mer så här? Då skulle jag bli på bättre humör i klassrummet i alla fall. (Jo jag vet, det är inte precis min ålderskategori på det här lilla klippet. Funderar på att visa det i alla fall. Finns ju en del grundläggande poänger om hur man utökar sitt vokabulär som gäller oavsett ålderskategori. Och just nu håller vi på med språk på längden och tvären i min etta).
BBC om "vocabulary". Och glass.

tisdag 14 februari 2012

Nära blodstörtningens gräns

Efter att då ha slagits med Fronter, glatts åt mina elevers framgångar i skriftlig framställning men också sett att det HAR betydelse vilka verktyg man jobbar med, och återigen känt det som så förfärligt orättvist att mina elever inte har vardagstillgång till IT i klassrummet... efter att ha läst om sparbeting på grund av att skolan går back (och då har alltså våra ITkostnade ökat med 3 miljoner sen 2008 - utan att resurserna för eleverna ökat särskilt mycket. Vi HAR projektorer i varje klassrum, det ska framhållas, det är nytt för i år. Men annars...) då läser man följande notis: Stockholms utrullning i mål

"Projektet har mött en hel del intern kritik, framför allt från skolorna, men beskrivs av Stockholms stad som en framgångshistoria." FRAMGÅNGSHISTORIA? "Vissa problem pekas dock ut, bland annat att Volvo IT fått styra upp sin supportverksamhet och sin fakturering, att skolorna haft problem med långa inloggningstider och installation av applikationer, och att vissa av stadens program har fått skrivas om eller köras i Citrix. Dessutom framgår det att det förekommit resursproblem ute på skolorna."

"Enligt staden har projektet gått i mål under budget, 73 miljoner kronor av de 78 budgeterat har förbrukats. Siffran gäller projektet som sådant – hur stor besparing som görs har staden ännu inte presenterat. Vid avtalsskrivningen beräknades värdet till 545 miljoner kronor per år, vilket skulle innebära en besparing på 60 miljoner kronor per år."

Ja, det enda som håller blodstörtningen borta är förvissningen om att staden med självklarhet ser till att de 60 miljoner som sparas på denna fantastiska framgångshistoria med omedelbar verkan skickas ut till de kommunala skolorna så att vi får datorer som fungerar till eleverna. Det ser jag fram mot.

Igår svarade jag på en enkät som Spåket i P1 (lysande program för nördar) la ut om svordomar. Kan svordomar vara befogade kraftuttryck? Jag svarade ja.

Frustration - efternamnet

Att bli frustrerad över att klicka i Fronter är en sak. Men det som gör mig ännu mer och på ett betydligt allvarligare sätt frustrerad, är det jag läser i mina elevtexter.

Jag släpade alltså våra datorvagnar till klassrummet. Eleverna fick (efter en del bekymmer) varsin fungerande dator, som höll i de 60 minuter de hade till sitt förfogande. De skrev engagerat och koncentrerat. Och vad finner jag? ALLA skriver bättre än de nånsin gjort på en lektionsuppgift. ALLA. BÄTTRE.

Det är betydligt bättre struktur, det är färre meningsbyggnadsfel, det är bättre stavning och det är ett reflekterat och intressant innehåll. På olika nivåer - den bästa är lysande, den sämsta är OK. Men ALLA skriver bättre än vanligt. SÄRSKILT mina elever med svenska som andraspråk.

Och om det inte har med möjligheten att arbeta vid datorn, med att kunna använda både stavningshjälp och grammatikhjälp, att få överblick över texten och enkelt kunna ändra och förbättra felaktigheter och svagheter - då vill jag vara skapt som en nors. Den här lektionen gav mina elever möjlighet att lyckas med sitt skrivande. Datorerna hade betydelse för det.

Frustrationen över att om mina elever har tillgång till datorer så är det drygt 1000 som INTE kan ha det på samma skola samtidigt. Frustrationen över att det här inte är golvet att stå på utan taket att nå till, vad gäller resurser  i min vardag. Det är faktiskt på allvar inte klokt hur det funkar. Jag vill ha tillgång till fungerande datorer för mina, och andras elever. Nu. NU!

Frustration - förnamnet

Har ägnat förmiddagen (och en del av eftermiddagen) åt att läsa elevtexter om Oryx och Crake. Vi har läst boken i klassen, ägnat en lektion åt att tala om den i klassrummet, och sedan en lektion där eleverna fick skriva. Till boksamtalslektionen hade de var och en i uppgift att välja fyra citat från boken, som de av ett eller annat skäl fastnat för, som de skulle skriva av och lämna in. Till nästa lektion (skrivlektionen) hade jag läst igenom citatvalen, och för varje elev valt ett av de fyra citaten som jag ville att hen skulle skriva om. Jag försökte välja citat som jag kunde se gick att koppla till flera olika teman i boken, och som jag själv blev nyfiken på/av. Det blev därmed i stort sett individuella skrivuppgifter - eftersom alla fick ett "eget citat" att utgå ifrån - med samma grundfråga: varför valde du citatet, och kan du se kopplingar till något eller några av de teman vi diskuterade på lektionen?

Nu har jag alltså läst texter och kommenterat. Det känns dock som om jag har ägnat MINST lika mycket tid åt att klicka i Fronter. Detta obegripliga gränssnitt där man måste klicka, klicka, klicka, klicka, klicka... Varje elevtext innebär MINST 5 olika klick bara för att få fram texten, lämna in kommenterad variant och skriva kommentar. HUR är det möjligt att skapa ett så otroligt tungrott system - och sen inte kunna göra något åt det? Vi har ju haft Fronter i flera år, klagat oss gröna på otympligheterna, och INGET händer.

Det är frustrerande. Förnamnet.

måndag 13 februari 2012

Vad som händer med Joyce och Proust när man flippar?

Jo - då händer det att man kan ägna i stort sett HELA lektionen åt att verkligen LÄSA texterna tillsammans, lärare med elever, och se vad som är det säregna, nytänkta och utmanande i dem. Proust och Joyce är svårt. Men när man läser tillsammans hittar man nycklar. Och genomgången var ju redan fixad.

Flip-flop 1-0!

Visa att du inte är en hund

Jag läser en massa artiklar om undervisning på/med nätet - och en hel del av dem handlar om ren nätundervisning. Det är ju INTE vad jag ägnar mig åt, men det finns ändå saker i diskussionerna som jag tänker har bäring på the flipped classroom. En sådan sak är rådet att visa att man inte är en hund.

Jag läste om olika saker att tänka på när man startar och driver en nätkurs. Och som nummer fem i listan (av en sådär åtta/nio) kom den möjligen något märkliga uppmaningen "Show them that you´re not a dog". Det var nu inte så märkligt, det handlade om att det är viktigt med den personliga kommunikationen också i en nätkurs, och artikelskribenten (vars namn jag inte minns) talade om olika sätt att visa att det faktiskt sitter en människa vid tastaturen - i princip skulle det ju lika gärna kunna vara en hund (om än med ovanligt god tasstatur... ja, det var skämsvarning på den).

Jag påmindes om detta i dag när jag hade litteraturövningar med en N-tvåa, Joyce och Proust på programmet - och inför denna lektion hade klassen fått sin första hemföreläsning. Innan vi startade litteraturanalysen tillsammans ville jag förstås checka av första intrycket. Det var i stort sett bara glada tillrop. En av 28 hade haft tekniskt strul med sin mobil och inte fått föreläsningen att funka (och jag tänkte mest "telefon? Vad märkligt att man numera kör föreläsning via telefonen..." vilket bara visar att jag är nog rätt fossilmässig), och en av 28 är väl rätt OK. Av dem som då hade sett var det faktiskt ganska många som sa (redan när de kom in i klassrummet) att de tyckte att konceptet var jättebra, och som blev glatt överraskade över att jag tänkte "fortsätta så här". "Jag spolade tillbaka typ 20 gånger" sa en tjej, fast det hoppas jag verkligen är pubertala överdrifter för annars finge begripligheten ett förfärligt underbetyg. Men att kunna backa, stanna och ta om var det många som gillade. Och så pratade vi lite om upplägg, om att det är bra med olika bilder, om vådan av att använda en spegel som whiteboard - och jag sa att det kanske är bättre om jag spelar in föreläsningarna i skolan. Ja, kanske. Bara det blir en blandning av "att du står där vid bokhyllan eller sitter i fåtöljen eller nåt, och det där pratet till bilder". Egentligen fanns det bara två starka önskningar om förbättringar: 1) en kul jingel 2) nån avslutningsknorr "du vet nåt sånt där som du alltid slutar med, som en grej liksom...".

Först blev jag lite bestört över att det de helst ville ha var en jingel och en avslutningsknorr. Allt det där viktiga emellan, som är det det HANDLAR om då? Det jag vill få dem intresserade och inspirerade av? Men sen tror jag att jag förstod. Det handlar om hunden. Det handlar om att de vill veta att det är jag som står där och tjoar, och att jag gör det till och för dem.

På gott och ont har skolan blivit väldigt relationell. Mina elever vill ha en RELATION till sina lärare - inte nåt guckligt kompisskap eller olämpligt intimiserande, men de är måna om att bli sedda och att ha kontakt. Jag tänker att jag har upplevt en ganska stor förändring härvidlag, under mina dryga 25 år som lärare. Det har alltid varit viktigt med relationen lärare-elev, men aldrig så viktigt som nu. Och jag tror att det här gäller hemföreläsningarna också. Också föreläsningarna på nätet ingår i vår relation. Vilket betyder att jag tyvärr inte bara kan gå till det flippbibliotek som någon snart måste starta (vem?wiki?var?) och plocka filmer till mina genomgångar. Inte som huvudsak. Nog kan jag lägga in föreläsningar/genomgångar som andra gör (kalasbra TEDtalks eller andra lärares storartade filmer) till mina elever, och det gör jag också - men jag tror inte att jag kan bygga mitt flippade klassrum på sånt. Mina elever har mig som lärare, på gott och ont (en del önskar säkert att det var annorledes), och det spelar roll.Vår relation spelar roll för deras inlärning.

Jag tror att det där med slutknorren handlar just om det. Ett litet inbördes skämt, typ. Och jag tänker att jag är helt beredd att ställa upp på det. Jag tror dessutom att jag på väg hem från jobbet kom på vad det ska bli, med den här klassen.

Inför - inte istället för

Det finns anledning att fundera över detta med hemföreläsningarna. Läste en bra artikel om Michael Wesch och hans förhållningssätt (som jag fick tips om i twitterfödet - ständigt goda tips och inskott i twitterflödet. Man behöver inte twittra själv, man kan leva på andras insikter) om att arbeta TILLSAMMANS med eleverna, och att hemföreläsningarna inte är något man kan göra istället för det arbetet.

Jag tror att det har sina fördelar att komma lite efter i utvecklingen (eller så uppmuntrar jag bara mig själv med detta tänkande) - man kan faktiskt lära en hel del av andra. Eller hur?

Och jag är fortfarande inne på att detta är sättet att arbeta: för att få arbetet TILLSAMMANS med eleverna att funka bättre.

Artikeln jag läste (ur The Cronicle).

söndag 12 februari 2012

CC - måste bli bättre på detta!

SvD i dag - BRA artikel.

Inför vecka 7

Hm.

Två miniföreläsningar (om Kafka och om romantik och nationalism), ett bokprat (om Mann och Hesse), ett alldeles vanligt PP-bildspel om filmcensurens historia i ett svenskt perspektiv - med den PP jag gjorde förra veckan om språklig variation och uppgiften "språkspaningar" tror jag att jag nu är rustad inför veckan. Eller att eleverna är rustade inför lektionerna. Men, nota bene, då är det två kurser som inte går den här veckan (av olika skäl), och så har jag inte rättat en enda vare sig av uppsatserna, bokrapporterna eller religionsskrivningarna. Och jag har jobbat illermycket i helgen (eftersom jag ändå skulle tillbringa ganska mycket tid på egen hand).

Jag ser verkligen fram mot att ha PRÖVAT det här ett tag snart, så att jag kan börja UTVÄRDERA (eller snarare låta eleverna utvärdera) vad det ger. Just nu tycker jag att det ger rätt mycket en känsla av att man kan jobba hur mycket som helst. Men så är det ju faktiskt ofta i början av något: det ÄR uppför i uppstart. Antar att det är därför det bara inte GÅR att genomföra något nytt som dessutom är direkt tråkigt (för då har man inget som hjälper en upp). Hittills tycker jag att det är kul - men för mycket.

lördag 11 februari 2012

Den HÄR har jag längtat efter!

Faktiskt har jag en son som jobbat en hel del med att bygga en app som gör just detta, vi skulle kalla den "Teachometer" och jag skulle använda den för att få koll på att eleverna hänger med t.ex. Men byggandet tar tid, och nu har nån annan redan gjort det. Suveränt i klassrummet såklart - ännu bättre om eleverna hade haft datorer. Men en hel del av dem har smartphones och är ständigt uppkopplade på dem, så då får vi en bra anledning att använda mobilerna också.

http://mentimeter.com/

"Mina genomgångar är inte monologer utan dialoger"

Känner du igen dig? Det gör jag. Och ovanstående var ett av skälen till att jag tvekade lite inför försöket med the flipped classroom. I svenska och religion, som är mina ämnen, innehåller med självklarhet varenda genomgång en massa frågor, invändningar, associationer och utvikningar via eleverna - och jag funderade en hel del på vad som händer när man kapar den interaktionen. Blir inte alla genomgångar ÄNNU mer elfenbenstornsmässiga, om de läggs in som en lärarmonolog på youtube (låt vara med rörliga bilder...)?

Jag vet ännu inte riktigt vad jag håller på med. Det har gått 6 veckor på min fliptermin, och det är då inte mycket att yvas över. Men jag fick mig en riktig tankeställare när en av mina elever bloggade (vi använder bloggen i svenskan som ett sätt att träna reflekterat skrivande. Om vi hade datorer i skolan skulle jag be dem skriva något också under lektionstid, och så kunde vi resonera IRL om uttryck, stilnivå, val av ämne, språkliga finesser... men nu har vi ju inte det. Så de skriver hemma) följande efter den första hemföreläsningen:

"I vanliga fall har man läraren som står längst fram i klassrummet och håller föreläsningen men genom att se på den hemma mer privat så blev det mycket bättre.Dels för att det var lättare att anteckna saker som jag personligen ville skriva ner och så var det skönt när ingen avbröt med någon fråga eller när någon kom in för sent osv. (...) Det blir bättre och roligare då man kan arbeta i klassrummet med texterna och uppgifterna som vi får."

Jag tycker alltid att det är positivt med frågor och inpass. Men det kanske inte är så självklart att det alltid är det? Kanske inte vid själva genomgången, när det kan vara knepigt nog för en elev att hänga med i svängarna - och så kommer det nån annan elev med nån association som läraren glatt hänger på (för läraren har fast mark under fötterna och ser varifrån och varthän den där kommentaren syftar)...

Jag har funderat en del på det där blogginlägget och känner mig lite träffad av att kanske gärna susa iväg med de snabba, idérika och kreativa eleverna åt olika håll.

SAMTIDIGT måste ju samtalet få en plats: om det inte BLIR några frågor, associationer, inpass och protester (som det blir och kan bli under en genomgång i klassrummet) när man jobbar med hemföreläsningar, då har man definitivt tappat något viktigt. Detta är en av de saker jag ålagt mig att försöka reflektera över och hålla fokus på under terminen (som jag alltså kallar min fliptermin. So far - det kan ju bli flop också. Men inte än ;) ).

Jenny "60 Seconds Recap"

En av mina förebilder för mina hemföreläsningar om litteratur är Jenny som gör "6o Second Recap". Jag slirade in på hennes litteraturpresentationer på Youtube för nå´t år sedan, och funderade genast över hur jag skulle använda dem i min undervisning. Det fanns så mycket jag tyckte var bra!

Efter att ha börjat jobba med the flipped classroom, inser jag att det finns en hel del kopplat till dessa korta filmer som har betydelse både för hur jag tänker kring vad mina elever och jag gör, och för vad jag borde tänka på med mina hemföreläsningar. Därför detta inlägg om 60 Seconds Recap. (Ja, och längst ner förstås en länk till hemsidan. Man kan scrolla dit genast förstås). Jag tänker att det inte bara handlar om flipped classroom för mig, utan också om flipped reading med eleverna. Det hänger ihop.

1. Det viktigaste jag har att göra som svensklärare är INTE att kolla att eleverna verkligen har läst boken. Redan där kanske jag tappar några kollegor, och so it may be. Men jag är helt övertygad om att det viktigaste är att se till att så många som möjligt av dem verkligen läser den och får någon slags erfarenhet med sig av sin läsning. Och där är FÖRFÖRSTÅELSEN faktiskt avgörande. Rent krasst är det i alla fall alltid några som inte läser. En del av dem lyckas säkert lura mig att de har gjort det. Många gör det inte. Men det KAN inte vara det mest väsentliga för mig att jobba med: att skapa kontroll på genomförd läsning. Därför är det inte heller viktigt att "hålla på hemligheter" så att ingen ska kunna använda dem för att "låtsas att de läst".
     I många år jobbade jag enligt principen att "berätta så lite som möjligt inför läsningen, så att det upplevelsen blir så egen och stark som möjligt". Alltid. Visst gör jag så ibland fortfarande, med en del texter - men när vi kommer till till exempel litteraturhistoriskt motiverade läsningar (ja, för kom inte och säg att man läser den unge Werther eller Frankenstein bara ut ur det blå. Jag gör det inte. Inte mina elever heller. I alla fall inte de flesta av dem.) är jag övertygad om att upplevelsen av och samtalet kring texten blir så oerhört mycket bättre om man har en hel del med sig från start. Och här brukar jag få diskutera "spoilers" en del med mina elever. Vilket handlar om VARFÖR vi läser den unge Werther. Jag hävdar bestämt att det inte - som med mycken annan läsning kanske - handlar om att "få veta hur det går", utan om att undersöka vägen det går på. Vilket också betyder att jag inte är intresserad av att kolla om eleverna har läst boken genom att kolla om de känner till vad som händer i den. Och då kommer 60 Seconds Recap in: med analys av handling, motiv, karaktärer, symboler - INFÖR läsningen.
    Hur många har inte haft det där härliga samtalet med elever efter ett boksamtal om en gemensamt läst roman där eleven säger "efter att vi pratade om den i skolan förstår jag mycket mer av vad det var som hände och vad det betydde. Boken är ju riktigt bra, nu efteråt!". Och det är rysligt roligt. På sitt sätt. Men hur roligt vore det inte om det faktiskt var så att eleven förstod saker och ting under läsningen, så att det gemensamma samtalet kunde börja på en högre nivå från start? Här ser jag parallellen med the flipped classroom: på samma sätt som det handlar om att ge eleverna genomgångarna hemma, så att vi kan arbeta praktiskt med själva uppgifterna och analysen som genomgången ska leda till i skolan, på samma sätt är arbetet med 60 Seconds Recap-genomgångarna i förväg ett sätt att göra så att vi kan diskutera litteraturen på ett helt annat sätt när vi har läst den. Med böckerna i högsta hugg, med citaten som haglar och åsiktsstormar om vad som stämmer och inte stämmer i föregivna analyser och tolkningar.
      Flipped reading - funkar bra hittills. 

2. Jo, Jenny kan vara lite i raskaste laget, och det är lite klämkäckt ibland. Men, handen på hjärtat, hur många av oss är inte alltför ofta för långsamma och träiga - och hur mycket bättre är det? Hon har några filmsnuttar som handlar om att göra 60 Seconds Recap som handlar om vikten av att sovra och att välja för att koncentrera. Jag TROR att de filmerna är gjorda för att elever ska kunna  göra sina egna varianter på litteraturanalyser på film. Det är i alla fall vad jag skulle be dem göra - om jag hade datorer till dem. Helst Macar, eftersom iMovie är så attans enkelt att jobba med. Perfekt redovisning av en bok: 4 60 Seconds Recap med innehåll: karaktärer, handling, teman och symboler. Till exempel. Och sannolikt skulle de tycka att det var kul att titta på varandras redovisningar också.

Jag försöker använda hennes sätt att tänka i mina genomgångar. Som INTE är några 60 seconds, utan nånstans 8-15 minuter. Men 15 är ett max har jag bestämt. För mig själv. (Och förvisso: jag är INTE en variant av "Jenny 60 Seconds Recap". Inte så ung, inte så snärtig, överhuvudtaget en helt annan sort. Och jag tror att det kan fungera så också).

3. Om jag inte bara hade datorer till mina elever utan fick önska mig nåt ännu mer: då skulle jag önska mig en liten inspelningsstudio i skolan. Enkelt, men med nån slags ljus och bakgrund och nån kamera eller nåt. Jag tror inte att det behöver vara så märkvärdigt, men det skulle vara enkelt att ha ett ställe att bara pila in i när det är dags att göra en hemföreläsning i den mer "berättande" stilen. PP med berättarröst, som jag ofta också gör, funkar ju ändå...


Här är en sida värd att använda! 60 Second Recap

fredag 10 februari 2012

Bäst-listor

"Förra årets bästa" - det finns hur många sådana listor som helst. Här en jag tyckte var kul att utforska: Best educational wikis of 2011. Att så många goda lärresurser ligger bara ett knapptryck bort (ja, eller två) - det är nästan magiskt. Och det gör onekligen frågan om läromedel, definitionen vad ett läromedel är, och frågan om det skulle vara bra att ha datorer i klassrummet än mer värd att diskutera. Eller hur?

Jag har för övrigt läst att företrädare för läromedelsförfattare tjoar om att det är korkat av lärare att lägga ut sina föreläsningar, presentationer etc på nätet - då får man ju inte betalt för dem. Nä. Nya tider, nya delningssätt, nya vägar. (För ordningens skull: jag skriver också läromedel, det där som kallas "böcker" och ges ut av förlag. Så jag har lika stor rätt att tjoa jag, medlem i SLLF och allt. Men jag tjoar nog hellre om andra saker. Och lärares samarbete på nätet gör inte att läroböckerna försvinner - böckerna får bara en en annan roll. Jag tror nämligen att de HAR en roll i lärprocesser och lärsituationer. Och det kostar att skapa den typen av presentationer, så de kommer inte att vara gratis (inte de välgjorda i alla fall). Sen är jag inte lika säker på att man nödvändigtvis måste använda papper att trycka dem på. Man kan läsa bra på läsplatta. Fast det förutsätter ju att man har en. Och som den som läst denna blogg vet: det har inte mina elever. Vi har inga datorer i klassrummet. Så kan det också vara i Sverige 2012.)

torsdag 9 februari 2012

"Tänk OM vi hade haft resurser för att göra film här..."

sa min kollega nyss i arbetsrummet med ett leende på läpparna och viss uppgivenhet i tonfallet. Lustig kombination, leende och uppgivenhet - men det hade sin förklaring. Hans klass har jobbat med Strindberg och ALLA i klassen ville redovisa med film som form. Halva klassen hade dygnat för att klara redigeringsjobbet (jag var inne hos dem som hastigast på morgonen och konstaterade att bleklila var dagens färg, i ansiktena), och inget hade någon lärare kunnat hjälpa dem med eftersom... Har man inga datorer så har man inga.

Det är inte så kul med bleklila elever en torsdagsmorgon. De brukar vrida åt grönt framåt lunch. Men kollegan log alltså. De framåt lunchen gröngrå eleverna satt nämligen med intresse och tittade på varandras filmer - som var redovisningarna. De tyckte inte bara att det var kul att JOBBA med filmerna, de tyckte att det var intressant att TA DEL AV VARANDRAS också.

Ja. Om jag hade haft datorer i klassrummet, då hade jag jobbat mer med film som presentationsmöjlighet för eleverna.

När man gör det bästa av situationen

Och hur kloka var inte eleverna? Satte inte igång datorer i onödan för att inte tära på dyrbar batteritid (och för den som frågar sig varför vi måste använda batteritiden: därför att det finns två eluttag i ett klassrum. Och inga lösa nätsladdar till datorerna. Därför), och såg till att datorer som inte användes var prydligt inkopplade för att laddas.

En film (elev med Mac och iMovie hemma), två PP med ljudfiler, två Prezis och en "analog plansch" (kul beskrivning. Ungefär som när mina ungar sa "otecknad film") ska redovisas i morgon. Ingen Glogster - undrar om de tyckte att designen var lite barnslig? Kan det ligga nåt i.

Datorer på laddning
Infosökning - koncentrerat eftersom det är ont om tid

Gamla elever rostar aldrig

... och svensklärarens hjärta bubblar av förtjusning över språkvårdssiten som en av de f.d. eleverna just lanserat. Den ska bli en självklar favoritlänk för min nuvarande elever tänker jag - och en uppmuntrande påminnelse till både dem och mig om att det finns så mycket kul att göra och utveckla. Överallt, hela tiden.
dinsvenska.se

onsdag 8 februari 2012

Puh

Det här med att arbeta till man är 75 känns helt omöjligt. Fortsätter det så här (vilket det inte gör) kommer jag att ha jobbat in arbetstiden fram till 75 så att jag hinner med en LÅNG och LEDIG pensionstid i ren komp. Typ. Som om komp fanns i ett lärarliv.

Men nu har jag gjort min första Glog. Är inte säker på att man behöver det verktyget så mycket - men tror att det kan roa en del elever. Nog så viktigt. Jag kör på en trial för edu-konto, och antar att jag måste börja tala lite med min skolledning om småkostnader för den här typen av program som är "sågottsomgratis". Men inte helt.

Jag tycker INTE att verktyget var alldeles lättmanövrerat utan handledning, men jag klarade i alla fall att få till en visningsposter till i morgon, så att eleverna ska kunna få en idé om vad de skulle kunnat göra. Om de hade haft tillgång till datorer.

Här är min testGlog: Första försöket på Glogster

Om jag hade datorer i skolan 9 feb

Under två dagar har min etta jobbat med olika aspekter av sex och samlevnad: det har varit sexualitetens biologi, sexualitet i konsten, språk och kön, normativitet, killgrupper, tjejgrupper... ett digert program under två dagar. Nu följer en och en halv dags arbete i grupp med att lyfta någon av de viktiga frågor vi arbetat med och omforma den i en "kampanj" för unga  (interfolierat med lite extramatte eftersom det varit struligt med matematikvikarier). Arbete i en dryg arbetsdag, redovisning fredag eftermiddag.

OM jag hade haft datorer i skolan hade jag lagt upp morgondagen som följer:
*gemensam start med fokus på uppgift, slutmål och tidsramar, påminnelse om bildrättigheter och källhänvisningskrav.
*max 30 minuter arbete i gruppen för val av fråga att göra kampanj kring
*max 30 minuter för diskussion om och val av redovisningsform (film, glogster, bildspel) i gruppen
En timme matte
Fram till lunch: söka material på olika ställen (en hel del på webben gissar jag). Jag finns för handledning i klassrummet hela tiden och kan diskutera siter, upplägg, bolla idéer och avstyra vansinnen.

Efter lunch: Fortsatt handledning i klassrummet - Glogster, iMovie, PP och Prezi i full rulle.


Men nu har jag inga datorer. Jag har KANSKE 16 datorer som funkar i ca 45 minuter (batterilängd) på för- respektive eftermiddag. Ingen av dessa datorer har webkamera. Ingen är förresten en mac, så iMovie kan man skippa. Jag kommer att råda mina elever att söka effektivt i de 45 minuter de har på resp sida lunchen.

Sedan tror jag på följande scenario: De som ska göra en PP eller Prezi kommer att vilja gå hem. Glogster är det nog ingen som törs sig på, för det har vi inte jobbat med tillsammans. Och jag kan ju inte guida och hjälpa dem när det inte finns några datorer i klassrummet. De som ska göra klassiska planscher stannar i bildsalen (som vi har tillgång till). Där finns också två datorer som det kommer att bli rätt mycket slagsmål om för att hämta bilder, skriva t etc.
         Jag kommer att vara tveksam till hemgåendet för bildspelsjobbarma, och försöka hitta några lediga datorer i korridorerna. Det kommer att vara svårt eftersom i stort sett hela skolan jobbar i projekt just nu, och det är kö på datorerna. Jag kommer att försöka argumentera för att det finns en hel del att vinna i att ha mig som bollplank när man jobbar. Det är få som kommer att tro på det. Jag kommer att låta eleverna gå hem för att jobba efter att de redovisat vad, var och varför. De kommer att jobba på egen hand, och jag blir inte en resurs i deras jobb.

Vad hade vi vunnit med datorer i skolan? Jag hade hade kunnat vara handledare i såväl sökning, sovring som sammanställning. Vi hade kunnat diskutera olika lösningar på uppgiften under gång. Jag hade kunnat hjälpa ovana att hantera olika presentationsmöjligheter, som Glogster eller prezi eller PP.

Det blir inte nödvändigtvis sämre med papper, penna, sax och egna illustrationer än med Glogster. Det kan hända att 45 min informationssökning räcker (för inte kommer man på grejer under gång...?). De kanske ändå inte hade lyssnat på mina råd och dåd. 

Hur gör man en film med iMovie?

Det är busenkelt. Så lätt att en lärare 50+, nämligen jag, klarade det nästan bara genom att leka. Lite googling också - men det gick på ett vips. Ett ställe jag googlade fram var detta: iPad i skolan/iMovie som kan rekommenderas som grundkurs.

120 iPads flög förbi...

I förra veckan flög 120 iPads förbi mina elever i rasande fart. De landade på helt andra skolor, hos andra ITK-intresserade och kunniga lärare. Grattis till dem!

Några reflektioner kan jag ändå inte låta bli att göra kring dessa flygande möjligheter som jag en snabb sekund såg utanför fönstret. Historien bakom dem är att Stockholms stad i höstas beslöt att låta några skolor få jobba med pilotprojekt: utvalda arbetslag skulle få tillgång till iPads till elever och lärare. Fast självklart bara de som hade nån tanke med det hela och som skulle kunna vara spjutspetsar.

Min rektor skickade frågan till mig: ville arbetslaget jag jobbar i ansöka. VILLE VI??? GISSA??? Jo jäsiken, det ville vi. Det här var i mitten av december - en rätt hektisk tid när man ska sätta betyg i kurser som avslutas, ge omdömen till elever i alla andra kurser, ja och så har man ju kört järnet i en termin så man börjar bli lite lagom tröttkörd. Den 20 december fick jag ett mail från gymnasieområdeschefen med en rätt så omfattande beslutsunderlagsblankett, och beskedet om att den skulle vara inne och ifylld senast den 12 januari. Om man tänker arbetsdagar innebar det att jag hade de tre kommande arbetsdagarna på mig att jobba med ansökan. Tre arbetsdagar som inte på något sätt var tomma på arbetsuppgifter. Därtill kom ju förstås jullovet 21 dec till 9 jan, men det var faktiskt redan rätt inbokat, med fem klassuppsättningar elevtexter, tre kursstarter att förbereda... ja, och så tänkte jag ju träffa ungarna också. Men ändå.

Jag la ner rätt mycket jobb på den där ansökan: satte mig in i säkerhetsfrågor (genom att ta kontakt med andra, i andra kommuner, som jobbar med 1-till-1-lösningar), kollade upp forskningsreferenser, försökte formulera tydliga pedagogiska mål och möjligheter. Och jag tyckte själv att min ansökan blev rätt bra. Det tyckte min rektor också.

Fast gymnasieområdeschefen tyckte att ett annat arbetslag hade ännu mer att vinna. Och det hade de säkert. Jag har inte fått återkoppling på hur, utan bara i rätt svävande ordalag "ja de verkade ha mer... att komma med". Lite synd att det beslut som gymnasieområdeschefen skulle ta, det fick minsann tidsfrist från den 12 januari ett par veckor fram, så min desperata brådska att få fram uppgifter och formulera mig känns i efterhand inte helt rättvis - jag kan ju inte undgå att tänka att jag hade kunnat formulera mig tydligare och visa på vad vi vill och varför vi vill det ännu bättre, om jag fått lite mer tid? Men villkoren var ju lika för det andra arbetslaget, så när de nu lyckades bättre så...

Via twitter fick jag reda på att ett projekt som nog ändå måste likna det jag ansökt för rätt mycket, en lärare som jobbar med the flipped classroom, också fick iPads. Istället för att dela ut till ett enda gymnasiearbetslag som tanken först var valde Stockholms stad att finansiera iPads till tre gymnasiearbetslag. Det fanns så många bra ansökningar nämligen. Och jag tänker, att min läste de inte ens. Den hamnade ju i gymnasieområdeschefens papperskorg. Och det gäller förstås andras ansökningar också. Kanske finns det mer pedagogisk vilja och incitament bland stadens lärare än stadens utbildningsförvaltning kan tänka sig? Kanske finns det sprängkraft som bara väntar på att få MÖJLIGHET att komma loss? Kanske skulle man fundera över varför det är så få som har RÅD med datorer till sina elever? Kanske skulle man snart börja resonera lite om den IT-strategi som gör att min skola betalar 5,1 miljoner kronor för en IT-nivå som sannolikt ligger i bottenskrapet bland gymnasieskolor i Sverige?

Jag vet att på två av de skolor som fick iPads till arbetslagen är datortillgången ganska god. En av skolorna är redan en 1-till-1-skola, så där har eleverna nu en egen dator OCH en iPad. Imponerande. På en annan skola kan en elev kvittera ut en lånedator i biblioteket anytime. Lite sämre läge, men dock. På min skola kan eleven slåss bland de 1100 andra om någon av de knappt 100 elevdatorerna i korridorerna (det finns ett tiotal i biblioteket också), eller ha turen att vara lektionsförlagd i skolans enda datasal. Eller ta med en egen dator. Eller vara utan. De flesta av de 1100 kidsen blir, som den sifferkunnige lätt inser, utan. Och iPadsen flög förbi.

Bitter? Inte jag inte. Men lite frågande.

Öppet eller stängt?

Det finns mycket kring säkerhet och integritet man måste förhålla sig till när man vill jobba med/på nätet. En stor stötesten just nu är till exempel fria resurser (läs Google docs) och PUL. Malmö stad försöker skriva avtal - men det verkar just nu som om Google vill skriva med hela Europa samtidigt... och tja, det lär ju ta en stund. Innan alla instanser kommit sig igenom den beslutsprocessen alltså. I Stockholm har jag inte ens hört talas om att någon väckt frågan, inte på någon slags högre nivå i alla fall. Det kan ju bero på att jag är oinformerad. Jag har ju inte hört talas om NÅGON IT-strategisk tanke av den kalibern i min hemstad.

Men tänka måste man ju likafullt, och inte bara vad gäller elever och elevarbeten/bedömningar etc etc - man måste ju tänka kring de genomgångar man lägger ut på nätet. The flipped classroom förutsätter att de där genomgångarna finns tillgängliga. Men hur tillgängliga? Där kan man tänka olika. Så här tänker jag:

Mina elever ska ha fri tillgång till mina genomgångar. Och för PP eller prezi med berättarröst känner jag mig fullständigt obekymrad. Men filmandet är en annan sak. Det ÄR en risk med det, till exempel att illasinnade tar min film, gör om den med ny ljudfil och får mig att framstå som en fullständig idiot (eller värre) som dessutom syns i bildrutan. Det är ju ett skäl jag ofta hör mot att lägga ut bilder ( på personalen på en skola) till exempel.

Men tillgången och öppenheten är en grundbult i själva idén med the flipped classroom. Jag vill att mina elever bergsäkert ska komma åt genomgångarna. Det ÄR ofta trassel med datorer och uppkopplingar, i all fall i skolan (där vi förutom en särdeles dålig tillgång på själva datorerna också har ett fantastiskt långsamt elevdatanät, som dessutom laggar rejält åtminstone ett par gånger i veckan). Det är också ofta trassel med elevernas inloggningar till den av överheten påbjudna (men tyvärr inte finansierade) plattformen Fronter. Fronter är visserligen säkert, men lägger ofta ner, trasslar med inloggningarna och är dessutom otympligt och fult. Inte minst det senare gör mig lätt galen - men den tid det tar att försöka justera bristen på "naturligt snyggt gränssnitt", den tiden har inte jag. Jag måste lägga ut genomgångarna på det minst trassliga och mest tillgängliga sättet.

Därför har jag skapat en dold kanal på youtube. Det betyder att klipp jag lägger där inte är tillgängliga för sökning. Det är bara den som får en länk till klippet som kan se det. Det kan å andra sidan hur många som helst få. Så jag sprider länken till mina elever - och det är klart, i teorin kan ju de sprida den vidare. Men ärligt talat, vem är så himla sugen att titta på Mrs Tigerteach som tjötar om romantiken och skräck - om man inte måste? Jag tror att den risken är rätt liten trots allt, och bedömer att den risken tar jag.


Och var får eleverna länken? Ja, dels lägger jag den förstås på den påbjudna plattformen Fronter. Jag är ju tjänsteman. Men jag har också skapat en hemsida (Google sites, gratis och enkelt) som eleverna har tillgång till - den är öppen för alla, men återigen, vem orkar leta? - där jag lägger upp all information om lektioner och upplägg (som också finns på Fronter då. Tjänstemannen i mig är en nitisk liten en). Hemsidan är öppen för alla, enkel för eleverna att lägga till bland sina favoriter (hehe), de behöver inget lösenord, den är sällan driftsstörd (som Fronter ofta är)... there are no excuses. Whatsoever.

Och om jag hade datorer i skolan?

Lugn, jag kommer till det. Nu har jag skrivit en förfärlig massa introducerande inlägg för att ge nån slags start för det hela. Det är NU resan börjar. Och den här bloggen ska handla om the flipped classroom, om peerinstructions, om Teachometern (när den blir klar), om hur det är att jobba i stort sett helt utan tillgång till fungerande datorer i skolan, om vad man gör då, om vad man inte gör då, om vad jag HADE gjort om jag hade haft fungerande datorer i skolan, om problemet med den ojämlika tillgången på dataresurser (som är ett faktum när en del elever har en egen dator och andra har tillgång till dator bara ibland), om välsignelsen med smartphones, om smartphones förbannelse, om lärresurser på nätet, om kreativitet och lust i skolan, om papper och penna och välsignelsen därmed, om virtuella boksamtal, om boksamtal IRL, om värdet av att diskutera texter noggrant och länge, om behovet av en fungerande lärplattform, om befintliga gratisresurser som inte är tillåtna, om hur man kanske kan använda dem ändå - på ett smart sätt, UTAN att bryta mot regler och förordningar, om formativ bedömning med datorns hjälp...

Ja, det är en del jag har på hjärtat. Men Rom byggdes inte på en dag. Och den här bloggen har låååång väg att gå.

tisdag 7 februari 2012

Exempel på Mrs Tigerteach (Freud, Joyce och Proust)

PP med berättarröst

Än så länge bara tre filmade genomgångar - men desto fler PP med berättarröst.

Jag vet att många fnyser åt PP, att det är ett uttjatat och tråkigt presentationsprogram och att man helst borde använda det så lite som möjligt. Jag håller inte med.

Jo, jag håller med om att det ÄR lite trist. Ibland. Men jag tycker att fördelarna med den tydliga struktur som krävs för att en PP ska funka överväger: den strukturen är många av mina elever glada för. Man kan jobba med bilder och text, och så lägger man till sin egen röst och förklarar, skapar sammanhang, förhoppningsvis något lite "personligare" och intressantare än enbart text.

Jag ska erkänna att PP har en annan fördel också: jag HAR en hel del klart som jag använt det senaste året. Att plötsligt se till att eleverna har genomgångarna att ta till sig hemma - det är ju att skaffa sig själv OHEMULT mycket jobb. Mer än en film i veckan hinner jag inte göra. Men att lägga på berättarröst på en PP går ganska fort. Att göra en går också ganska fort - det är ju något jag kan hyfsat bra (jämfört med iMovie i alla fall).

Mina första filmade föreläsningar

När jag nu jobbat aktivt med att skapa genomgångar/föreläsningar för eleverna att titta på hemma har jag arbetat med olika grundkoncept. Film är ett av dem.

För min litteraturgenomgångar har jag spelat in korta filmer med min iPad. Så VANSINNIGT roligt (och som en kollega nyktert sa: jotack, du får ju vara i centrum hela tiden. Uff - den visste var den tog). De här genomgångarna har karaktären av "fotarbete inför textläsning" - de handlar om att lyfta olika aspekter av en litterär epok, av några författare etc. Det är nog, när man tänker efter, rätt "fluffiga" övningar, som är tänkta att både skapa intresse och nån slags förförståelse för det arbete med konkreta texter som vi ska genomföra i klassrummet. Jag har ju inte gjort så många än (bara tre faktiskt), men hittills upplever jag att filmer kan bevara något av det lite fria och "kreativa" som jag är "van vid" att försöka skapa i klassrummet. Och jag tycker att de funkar ganska bra: att jag får med det jag vill få med.

Fast det kan hända att det mest är att jag tycker att det är så kul också. Det kan ju hända att insikter jag ännu inte har kommer. Det är väl helt enkelt högst troligt. Det viktigaste är ju vad eleverna får med sig: och med så få filmer som tre ynka att referera till är det ju svårt att säga något. Men responsen jag fått hittills är faktiskt enbart positiv. (Kan bero på att negativa synpunkter inte når mig? Får vara vaksam över det.)

Elever har sagt/skrivit (i sina bloggar) följande:
* Det är skönt att kunna lyssna på en genomgång när man själv känner för det, och inte för att klockan är tio över tio på måndagsmorgonen.
* Det är bra att kunna stanna och anteckna, och att kunna ta om när man missat något.
* Det är skönt att det inte kommer en massa frågor och utsvävningar hela tiden, utan att det är en tydlig röd tråd.

Det där sista är faktiskt något som jag själv blev lite förvånad över. Jag tänker närmast att det är en tillgång att man kan fråga under en genomgång, och jag har uppmuntrat till detta på alla vis när jag har genomgångar i klassrummet. Men den här eleven tycker att det är bättre utan utviken - för hen hänger lättare med då. Och det är kanske så att för den som har allting klart för sig är det kul med utvik och stickspår, men för den som kämpar med att hålla ihop det hela blir det bara förvirrande? Jag vet inte, tål att tänkas på.

Ett slag för Zite

Det finns säkert flera bra appar som hjälper till att leta fram intressant forskning och tänkvärda reflektioner. Jag är noobie på appar, men en av dem jag hittills upptäckt är Zite. Där samlar jag på artiklar om education, pedagogy och literacy - och lär mig massor.

Ett slag för twitter

Jag har kommit en bit på väg i mitt flippande. Jag hade aldrig kommit nånstans om jag inte snabbt fått glada tillrop och praktisk hjälp av kollegor på nätet, kollegor jag aldrig träffat IRL och som jag aldrig hade kommit i kontakt med om det inte varit för twitter.

Alla lärare borde använda twitter. Man behöver inte skriva något särskilt själv (det är lätt att känna sig lätt desavouerad av alla slagfärdiga skribenter - eller så kan man känna sig uppmuntrad och lite uppeggad, så gör jag ;) )men man hittar ganska snart pedagoger, forskare...tja, alla möjliga som man kan få tips och idéer av. Och twitter har (för mig i alla fall) varit ett vänligt ställe, där man kan kasta ut en (ibland rätt dum) fråga och få svar. Snabbt, ofta precist, och med glatt humör.

Twitter är ett forum för fortbildning och uppmuntran. Für alle!

Det här tror jag att man kan vinna med "the flipped classroom"

1. Att eleverna får/tar genomgångar och grundstrukturer när det passar dem, på den plats där det passar dem, i den takt det passar dem.
2. Att klassrummet blir en plats där fokus ligger på arbete som gynnas av att man är många som jobbar tillsammans/samtidigt.
3. Att struktur och tydlighet i kursernas upplägg synliggörs ännu mer.
4. Att jag får mer tid tillsammans med varje elev, på lektionerna.

Men jag vet inte än. Jag har ju bara börjat,

Hur det började

Det började i höstas.

För första gången i mitt lärarliv har jag nu en projektor i alla de klassrum där jag undervisar (aldrig samma klassrum två gånger i samma kurs - lite opraktiskt ibland, men så ser det ut). Det betyder att jag inte behöver fundera över om jag kan använda en prezi eller PP när jag ska gå igenom något - jag kan alltid göra det. Och... jag gör det ofta.

Jag lägger alltid ut min presentationer på Fronter - vår ålagda plattform, som är otymplig, ofta driftstörd och saknar en hel del features som vi länge velat ha - så att de finns till elever för repetition, för den som var sjuk, etc etc. Det här har varit mycket uppskattat av eleverna, men de har också sagt (i alla fall de som inte kommit på lektionerna) att det är dumt att det inte "står mer på PPn/prezin". Och jag har förklarat att de ju fungerar som komplement/del av en muntlig framställning, inte som Framställningen. Bilderna klarar sig inte så enkelt helt på egen hand - inte när det handlar om resonemang, analyser, synteser. Som det ju gör i en lärargenomgång.

Men jag har också känt mig frustrerad över detta med alla genomgångar. Det känns som ett väldigt märkligt sätt att använda den klassrumstid vi har, detta att jag talar mest under långa tider. Nog har jag försökt att ständigt hålla genomgångarna som en slags dialoger, men... Och det är alltid för lite tid till att göra det som klassrummet ger en så särskild arena för: det gemensamma arbetet kring texter och tankar. Så i höstas tänkte jag plötsligt att man egentligen borde lägga ut alla genomgångar som läxor på nåt vis, och sen jobba med det eleverna jobbar med hemma annars (som texter, skrivande etc) i skolan. Och jag kände mig jättefyndig. Och nytänkande. Jag sa till en klass: "vad tror ni om..." och förklarade idén - och de såg ut som fågelholkar. Hade aldrig hört talas om nåt sånt. Var rätt skeptiska.
Men jag tänkte att detta måste vara rätt. Jag började söka mig vidare.

Och då kände jag mig ju varken så fyndig eller nytänkande längre. Inte när jag insåg att många andra, typ halva den anglosaxiska världen, tänkt och jobbat så här hur länge som helst... Lite nedslående för den pedagogiska hybrisen var allt denna insikt. Men samtidigt insåg jag också att om så många andra redan testat och sett goda resultat av idén - ja då finns det faktiskt inget att vänta på. Utom möjligen nån slags teknisk utrustning som gör att man kan skapa genomgångar som är tillräckligt bra för att eleverna ska tänkas få ut nåt av dem. Och det hade jag ju inte. Har fortfarande inte en fungerande kamera som jag kan tömma själv (det måste, tro det eller ej, IT-teknikern göra... Kamerorna lånas bara ut efter tillbörligt pappersarbete. Och är aldrig laddade.)på skolan, ingen webkamera i min dator.

Men så fick jag en iPad i födelsedagspresent...

Tredje gången gillt?

Två gånger tidigare har jag startat en blogg om mitt arbete i skolan. De första två gångerna har jag efter en tids lustfullt skrivande funnit att det mått av sarkasmer som min vardag gav upphov till inte var lämpligt för vare sig mitt blodtryck eller en blogg. Så jag slutade.
Kanske går det lika illa denna gång. Sånt vet man inte. Jag ska inte sticka under stol med att jag, som lärare på en rimligt stor gymnasielärare i en större svensk stad, just kring IT-frågor och IT-strategier bär på en rätt stor frustration. Ja, staden är Stockholm. Och ja, vi har stora, illa fungerande och fantasieggande dyra IT-system. Men istället för att spy galla över detta (nåja, inte så MYCKET i alla fall?) vill jag försöka tänka och skriva över de alternativ som nu står mig till buds, när jag inspirerad av andras föredömen och utifrån egna erfarenheter och pedagogiska övertygelser vill utveckla min undervisning så att den bättre stödjer elevers lärande och kunskapsutveckling.
Så jag gör ett nytt försök, och hoppas att det reflekterande skrivandet ska hjälpa mig att se saker klarare. Kan det också vara till stöd, uppmuntran, inspiration och tröst (vilket är ett nog så viktigt inslag i lärarlivet) blir jag glad.