torsdag 31 januari 2013

Mer socrative - i diktanalysens tjänst

Jag måste säga att jag blir mer och mer förundrad över hur bra det är att ha ett responssystem som socrative att tillgå i svenskundervisningen. I dag använde jag det när vi arbetade med lyrik, vilket jag aldrig gjort förr. Men jag kommer att göra igen!

Utgångspunkten var följande: vi läser antikens litteratur, och jag ville visa hur antika myter återkommer i modern (nåja, nu talar vi 1900tal  men Johannes Anyuru hade vi uppe i samband med Iliaden. För den som tycker att det inte är så modernt med förra seklet...) lyrik. Alltså utgick vi från Ikarosmyten. Jag återberättade den, och eleverna fick sedan två och två formulera viktiga frågor som myten lyfter fram. Efter ett par minuter fram med kortsvarsfrågn på socrative: och vips hade vi en rikedom av livsfrågor på vita duken. Det gav möjlighet att diskutera myten utifrån olika perspektiv, med en härligt kalejdoskopisk känsla - det ÄR något visst att se alla svaren samtidigt. Några liknar varandra, några har tydligt olika perspektiv (föräldraroll/barnroll tex), några betonar friheten andra betonar ordningen.

Jag hade valt ut fyra dikter, två lite mindre kända tror jag (Bundgaard Poulsen och Ebba Lindquist) och två superkända (Aspenströms och Lindegrens). Denna lektion ägnade vi åt Poulsen och Lindegren. Poulsen är lite svår för att den är på dansk bevars, och Lindegren... är ju Lindegren. Kan få vilken 16åring som helst att tappa tråden. Men samtidigt är den ju så hisnande härlig!! Och just här visade socrative vilken styrka det anonyma men gemensamma är. Jag bad eleverna skriva ner tre ord var som de tyckte hörde ihop med Poulsens dikt. Sen fick de kompa ihop sig (jag jobbar med smartphones i par, dels för att inte alla har en smartphone men dels - och mest - för att jag vill skapa samtalsmåsten) om två ord var, som de la in i en kortsvarsfråga. Vilken häftig sammanfattning av diktens innehåll som genast kom upp på duken! Och eleverna kände sig uppenbart bekräftade av att de kände igen egna tankar i andras ord. Plötsligt gick det att utifrån den gemensamma listan av ord formulera insikter om både innehåll och form, hur författaren genom ordval, stroflängd skapar tyngd, stillhet, allvar i dikten.

Men ahaupplevelsen kom efter läsningen av Lindegrens dikt. Jag bad dem sätta ord på upplevelsen av den dikten - och att se den nya listan på duken var magiskt! En samstämmig och ändå mångfacetterad beskrivning av frihet, energi, fara, mod, hastighet och svindel uppenbaras i ett nu på duken - och sedan är klassrumssamtalet ivrigt. Varför ser den här listan så helt annorlunda ut än den förra? Vad är det den här diktaren gör? Återigen uppfattade jag en styrka i att man både såg sina egna ord på duken och att de samvarierade med de andras; det gav både självförtroende och en vilja att förtydliga sig.

Socrative (eller något annat responssystem - men nu är det socrative jag testar) ger möjlighet för många att synas samtidigt, skapar med små medel större delaktighet och - förefaller det mig - stärker många "tysta tänkares" självförtroende. Det finns nog hundra sätt att arbeta ännu smartare med socrative i svenskundervisningen än jag kommit på, men redan det lilla jag prövat tycker jag har öppnat alldeles nya och väldigt värdefulla vägar. To be continued!

1 kommentar: